skarlet.blogg.se

För några veckor sedan var vi på ultraljud i Kina. Det visade en litet litet (för litet) liv i min mage, med ett långsamt hjärta. Vi fick tid att komma tillbaka en vecka senare på ytterligare kontroll. Det var en lång vecka. Precis som veckorna innan första kontrollen. Den andra kontrollen visade att det som fanns i min mage inte hade växt och att hjärtat inte längre slog. Det var ett tufft besked. Väldigt tufft.

 

Det fanns tre alternativ; att vänta tills det kom ut av sig självt (kunde ta flera veckor), att använda medicin för att det skulle komma ut (skulle ta några dagar) eller operation/skrapning. Operationen blev rekommenderad och det pratades om att göra det samma eftermiddag som vi fick beskedet. Lika bra det. Men kostnaden var över 30 000 sek och det var osäkert om försäkringsbolaget skulle ta kostnaden. Vi fick en preliminär tid några dagar senare och vänta på besked från försäkringsbolaget. Kvällen efter kom samtalet och de sa "ok". Två dagar efter det fick jag åka in på operation, nedsövd med narkos. Nålen var enorm och hon som satte in den (vid min handled) kändes osäker. Jag frågade om hon inte skulle sätta den i armvecket (det gör vi väl i Sverige?), hon sa "hehe, vill du ha den där?" När jag såg nålen förstod jag, den var lång!

 

När jag kördes till operationssalen var jag väldigt orolig, narkosläkaren frågade om jag var nervös och jag sa "ja". Han gav mig något för det och under tiden spände de fast mina armar. Han klappade mig på pannan och sa "now you sleep".

 

När jag vaknade mådde jag inte dåligt, jag var orolig för det. Jag låg och vilade i några timmar innan jag gick ut till chauffören och åkte hem. Jag hade fått hjälp med att få Thilda till skolan på morgonen men jag var ok att hämta henne när hon slutade. Jag andades ut. Fem dagar med blödning och sen skulle jag kunna se framåt igen. Några dagar senare flög vi hit.

 

Blödningen tog inte slut utan har snarare ökat. Igår ringde jag därför SOS och bad om råd. Jag fick adressen till ett sjukhus här i Torrevieja. Vi åkte dit imorse och fick till slut ok med försäkringsbolag osv så att jag kunde träffa en läkare. När hon undersökte och sa "you need another operation" bröt jag ihop. Jag är matt och vill se framåt nu, tycker att det räcker. Men det är bara att bita ihop, jag hoppas bara att det blir bra nu. Men jag är rädd, såg att det stod att dödlighet är ovanlig men ju äldre man blir ju mer oroar man sig för sin dödlighet. Vi har varit på sjukhuset hela dagen för att träffa läkare, ta blodprov och träffa narkosläkare. Nu är vi hemma igen men imorgon bitti ska jag vara där 08:30 för en andra operation.

 

Det som syns är som sagt inte allt. Alla har vi våra skuggor som gör livet stundtals mer eller mindre tufft. Även om allt i teorin är på topp.

 

Jag känner att det är väldigt privat och vi har därför hållt allt för oss själva. Men nu påverkar det vår vardag så pass mycket att jag ville skriva om det.  

 

En operation i Kina och en operation i Spanien, vi blir erfarenheter rikare. 

 

/Charlotte