Att inte ha några känslor?

Jag är en känslomänniska har jag insett. Ju äldre jag blir ju mer lär jag mig om mig själv. Intressant. Lite trög kan väl tyckas eftersom jag inte förstått vissa saker om mig själv innan. Inte kunnat sätta ord på det. Men det kanske är min personlighet. Eller så är jag bara trög. 🤣
 
När jag gick på högstadiet var hela skolan en gång inbjudna till aulan. Vi blev tillsagda att sjunka långt ner i stolen, för ifall vi skulle svimma av det vi såg var det viktigt att vi inte föll framåt på stolsraden framför (med risk att slå sig). 
 
Vi fick se bilder på hur det ser ut när någon blir sparkad i huvudet och så vidare. Massa otäcka bilder och vad jag minns höll det på ett tag. Jag tyckte inte att det var underhållande men var inte heller jätte påverkad (kunde inte ta till mig det?). När vi kom ut från aulan stod vissa andra där helt vita i ansiktet (vissa hade kräkts) och de hade behövt gå ut från aulan eftersom de inte klarade av att se. 
 
När vi kom tillbaka till klassrummet fick jag känslan av att läraren tyckte att alla vi som suttit kvar hela filmen (eller vad det nu var) var känslokalla och att vi gjort fel. Det har suttit kvar i minnet sedan dess, dåligt samvete. Att jag är känslokall för att jag inte var mer påverkad. Men jag är en känslomänniska, jag har bara svårt att ta in vissa saker. Och kanske skyddar mig själv genom att inte känna mig in i situationen. Jag bryr mig jätte mycket om. ❤ 
 
Jag förstår vad syftet var men enligt min uppfattning var det inte rätt sätt att göra det. 
 
/Charlotte
 
En bild från igår. 
 

Kommentera här: