Jag trodde att klockan var mer
Imorse när jag vaknade lyste ljuset in från "hallen" på övervåningen och även under gardinerna. Jag trodde klockan var minst åtta men vad förvånad jag blev när jag såg att klockan vara var kvart över sex. Jag smög till toaletten men lyckades ändå väcka Thilda som började ropa på mig. Jag har nämligen lovat Thilda att hon får sova i vår säng en natt i veckan, och hon väljer alltid den sista natten innan Tom kommer hem. Det var härligt med en tidig morgon, speciellt eftersom vi kände oss ganska utvilade.
Igår hade Thilda 5 lektioner och efter dem så pratade vi på videosamtal med några vänner som flyttat till Thailand (Bangkok). Vad fint de bor, med ett stort hus och en egen pool utanför. Lyx!
Sen var klockan fyra och jag fick övertalat (tvingat) Thilda att följa med ut på en promenad. Regnkläder och stövlar (då gjorde det inte så mycket att regnbyxorna är lite korta) på Thilda och jag hade paraply. Thilda cyklade och jag gick, två varv runt compoundet. Thilda cyklade dock före mig och hävdar att hon cyklade 3 varv... Sen lämnade jag Thilda hemma, framför TVn, och jag gick det lilla varvet några varv till. Detta gjorde så att jag precis nådde mitt mål på 10 000 steg igår. Så skönt! Vad gör lite regn när det kommer uppifrån? Då funkar det bra med paraply. I Sverige regnar det aldrig uppifrån har jag insett. Sällan utan vind också och då är det svårare med paraply. Träningskor tog jag, istället för stövlar, men de torkar ju.
Denna bild fick jag av Tom igår.
Den är från hans kollegas hus. Ser ni låset på dörren? Familjen sitter i karantän och låset öppnas endast två gånger av dagen av läkare som är där och tar febern på dem. Men idag är deras karantän slut och polisen kommer dit och tar bort låset. Toms kollega har stannat på hotellet under två veckor för att inte fasta i karantänen (han var redan i Kina, det var hans familj eller delar av den, som kom för två veckor sedan och behövde sitta i karantän). All heder åt honom! Det är inte alla som gör så... de flesta stannar hemma och fastnar i karantänen med familjen (inget jobb alltså?!). Jag förstår att man vill träffa sin familj men samtidigt, är det verkligen lojalt mot företaget? Det beror ju förstås på till vilken grad man kan jobba hemifrån, för vissa kanske det funkar bra.
Nu ska vi fortsätta med läxorna innan Thildas nästa lektion.
/Charlotte